Scottish Painter, 1758-1840 was a Scottish portrait and landscape painter, often called the father of Scottish landscape painting". Edinburgh Castle and Nor'Loch, circa 1780.Born in Edinburgh, he studied at the Royal High School and the Trustees Academy under Alexander Runciman, and, having been apprenticed as an heraldic painter to a coachbuilder, he, at the age of sixteen, attracted the attention of Allan Ramsay, who took the youth with him to London, and employed him upon the subordinate portions of his works. Nasmyth returned to Edinburgh in 1778, and was soon largely patronized as a portrait painter. He also assisted Mr Miller of Dalswinton, as draughtsman, in his mechanical researches and experiments; and, this gentleman having generously offered the painter a loan to enable him to pursue his studies abroad, he left in 1782 for Italy, where he remained two years. Robert Burns, 1787.On his return he painted the excellent portrait of Robert Burns, now in the Scottish National Gallery, well known through Walker's engraving. Political feeling at that time ran high in Edinburgh, and Nasmyth's pronounced Liberal opinions, which he was too outspoken and sincere to disguise, gave offence to many of his aristocratic patrons, and led to the diminution of his practice as a portraitist. In his later years, accordingly, he devoted himself mainly to landscape work, and did not disdain on occasion to set his hand to scene-painting for the theatres. He has been styled, not unjustly, the father of Scottish landscape arte His subjects are carefully finished and coloured, but are wanting in boldness and freedom.  Related Paintings of Alexander Nasmyth :. | At the Isaakievskaya Square in Leningrad | A View of the Town of Stirling on the River Forth | A Highland Loch Landscape | The Family of Neil 3rd Earl of Rosebery in the grounds of Dalmeny House | A Highland Loch Landscape |
Related Artists:
Mancini, Antonio
Italian Academic Painter, 1852-1930 Italian painter. He entered the Istituto di Belle Arti, Naples, at the age of 12; while still an adolescent he produced accomplished works such as Head of a Young Girl (1867; Naples, Capodimonte). On his graduation in 1873, Mancini, together with Francesco Paolo Michetti and Vincenzo Gemito, was at the forefront of VERISMO in Neapolitan art. Sharing a studio with Gemito, he painted the street boys, musicians and dancers of Naples, creating an anti-academic, popular art. His patron, Albert, Count Cahen of Antwerp (1846-1903), encouraged him to visit Paris in 1875, where he met Manet and Degas. After a second visit in 1877
Master of the Saint Ursula Legend
Flemish Northern Renaissance Painter, active 1475-1500
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.